Tankar kring nya kostråd

Jag är nog lite mer intressad av mat än genomsnittet. Därför är lunch med kollegorna på jobbet alltid intressant. Alla är fortfarande fettskrämda, tyvärr. En äter både low carb och low fat men går inte ner i vikt. En annan känner en som åt low carb och som sen blev sjuk och läkarna drog slutsatsen att det måste ha varit avsaknaden av kolhydrater som gjort personen sjuk. En tredje påstår att hen inte kan vara utan kolhydrater, hen mår för dåligt då och får blodsockerfall. Alla är också överens om att LCHF är en extremdiet med extremt mycket fett. Diskussionen slutar alltid med att alla (utom jag, fast jag säger inget) är överens om att det bästa är att äta ”som vanligt” dvs. varierat – en blandning av vit pasta, vitt bröd, vit spagetti, lite sallad, lite kött, lite fett. För mig är det den dieten man håller när man inte orkar ta reda på fakta, så man väljer lite av allt. Lite som att välja mellanmjölk.

Att det kan vara så att vetenskapen inom kostläran faktiskt gått framåt utesluts direkt, frågan behöver tydligen inte ens tas upp. Det förvånar mig. Ibland når ju faktiskt vetenskapen ny höjder, och konstigt vore väl annars! Vetenskapen tar ju då och då skutt framåt inom alla andra områden, så varför skulle det råda total och evig stiljte inom kostläran? Det verkar vara allmänt vedertaget att kostvetenskap nått i mål för flera årtionden sedan när lightmaten dök upp på världsarenan och nu finns det inget mer att upptäcka eller lära sig.

Min andra tanke är att den som inte går ner i vikt av low carb inte har satt sig in i näringsläran ordentligt. Att äta ohämmat med frukt och avfettad vaniljyoghurt och godis på helgerna ingår inte i en sådan diet. Att äta low carb genom att äta mindre portioner vit pasta fungerar inte heller. Och utan fett förbränns inget fett (för att inte ens tala om alla fettlösliga vitaminer som man kissar ut istället för att tillgodogöra sig). Och om man äter både low carb och lightprodukter så blir det inte mycket kvar på tallriken och inte heller har man riktigt förstått detta med vad naturlig mat är (och inte heller kommer man någonsin uppleva en långvarig mättnad). Äter man så har man återigen inte bestämt sig för vad man tror på – endera gör insulin en fet eller så gör fett en fet. Återigen är det som att välja mellanmjölken för att slippa ta ett genomtänkt beslut. Och att äta sig mätt på enbart protein – vilket low carb low fat alltså innebär i praktiken – finns det ingen diet som uppmuntrar. Många verkar kunna anamma åtminstone tanken av att äta low carb (även om det faktiskt krävs kunskap och ryggrad för att göra det i praktiken!) men att äta high fat är ett oerhört stort steg för de flesta.

Min tredje tanke är om dessa personer som inte KAN sluta äta kolhydrater eftersom deras kroppar inte mår bra av det (aka blodsockerfall, i detta fall). Ja, jag tänker att man inte riktigt greppat att kolhydrater är långa sockerkedjor och att socker är otroligt beroendeframkallande. Jag tänker att man inte heller har koll på detta med hur blodsockerkurvor fungerar och hur kolhydrater, protein och fett påverkar blodsockret på helt olika sätt. Men förmodligen är det även ett beroende med i bilden för det är ju precis samma tankar en narkoman har kring sin drog, skillnaden är ju att socker än så länge är helt legalt även i stora mängder.

Min fjärde tanke är den om folk som slutat med kolhydrater (och de modiga som även vågat äta mättat fett) och som sen blir sjuka. Sjukdomar är sällan något som påbörjas veckan innan man blir sjuk. Många sjukdomar utvecklas under åratal. Så man kan äta en lightkost beståendes av 70-80% kolhydrater i 40 år och prova LCHF i en månad. Därefter upptäcker man säg … tarmcancer. Genast får avsaknaden av kolhydrater och icke lightprodukterna skulden. Men när en person som ätit en kost beståendes av 70-80% kolhydrater i 40 år och 1 månad får samma diagnos pekar man ALDRIG ut kosten som boven i dramat. Det är förtvivlat ologiskt.

Och den femte tanken rör detta att LCHF är en extremdiet. Den är inte ett dugg mer extrem än en HCLF-diet som vi alla levt på de senaste 30 åren. Varför är det mer extremt att äta fett än kolhydrater? Jag läste i ett diskussionsforum häromdagen och där var det någon som tyckte det var extremt att ha kokosfett i kaffet (istället för mjölk eller grädde) varpå någon helt riktigt påpekade att det väl inte är mer extremt än att ha mjölk eller honung i kaffet. Och det är ju helt sant, om vi vidgar vår mentala horisont litegrann. Att mjölka en skendräktig kossa, pastörisera mjölken och sen ha som tillbehör till kaffet anses helt normalt. Att gasa bort bin från deras eget hem så man kan norpa deras honung och ha i sitt kaffe anses helt normalt. Men att använda sig av en nöt från en palm är extremt? Nä, det köper jag inte. Och detta att det inte finns långtidsstudier gällande LCHF köper jag inte heller. När lightmaten inte bara introducerades utan även rekommenderades här i Sverige med start nångång på 80-talet hörde jag ingen hojta efter långtidsstudier. Och inte var väl det så konstigt heller, man kunde ju vräka i sig både bröd och pasta och godis  utan att en endaste gång få i sig fett. Världens mest beroendeframkallande diet som alla välkomnade med öppna armar.

Så min slutsats är att folk varken vill förändras eller vaggas in i nya tankebanor eller nya vanor. 30 år på lightmat har nog gjort de flesta av oss till beroende kolhydratsmonster som per automatik fräser till de som påstår att det finns större och mer upplysta vägar att ta sig fram på idag. Och ponera att det verkligen vore så att kostvetenskapen tagit ett stort skutt framåt och att vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte… hur skulle vi då få reda på det? Skulle vi läsa om det i böcker och i tidningarna, precis som vi gör i dessa tider? Ja, precis så skulle det vara. Mer trovärdigt kanske skulle vara om himlen öppnade upp sig och Gud basunerade ut det i en megafon, men det kommer nog inte att hända.

Och det är viktigt att komma ihåg att det finns så många saker genom historien som man en gång i tiden varit tvärsäker på som senare visat vara sig löjligväckande fel – en gång i tiden var man bergsäker på att jorden var platt, att jorden snurrade kring solen, att Pluto var en planet, att bakterier inte kunde sprida sig med vatten och för inte alls så länge sedan betraktades homosexualitet här i Sverige som en sjukdom. En gång i tiden var astrologer högt uppskattade och anställda av staten för att förutse framtiden. Idag skulle det aldrig ens komma på fråga. Förr i tiden öppnade man fönstren och kastade ner sina sopor på gatorna, idag är det olagligt med samma beteende. Förr i tiden ledde man avloppen direkt till närmsta sjö, det är också olagligt idag. Tiderna förändras, oftast till det bättre!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: